Återkomsten till Barcelona 29M

Efter en knapp vecka i Stockholm började mitt handeksem som varit borta i över ett år att komma tillbaka. Den torrare luften passar mig illa. Det spanska lågprisbolaget Vueling som precis nu i veckan börjat flyga på Stockholm fick den äran att ta mig tillbaks till Barcelona, och även om det började med en försening på 45 minuter så var resan behaglig. Vi landade några minuter efter klockan ett på natten den 29 mars, dagen för den stora generalstrejken. 

Aktiviteten på flygplatsen var låg. När vi väntade på bagaget brakade plötsligt ett litet helvete lös utanför: sirener, visselpipor, skanderande röster. Det visade sig vara strejkvakterna som anlände i patrull under polisbevakning.
Vid taxistolpen stod ett femtiotal personer och väntade i kö. Men inga bilar syntes till. Inte heller fanns där någon som kunde informera om vad som gällde. Jag lämnade kön efter en stund och frågade en polis hur jag skulle kunna ta mig till Barcelona.
“Det är lika bra att du ställer in dig på att övernatta på flygplatsen,” sa hon. “Det finns inga transporter nu.”
“I helvete heller,” tänkte jag.
De strejkande blockerade bilvägen fram till terminalerna så att eventuella strejkbrytare inte skulle kunna komma fram. När ett par taxibilar närmade sig sprang delar av folkmassan emot dem och skrämde dem att vända. Jag blängde surt på de strejkande. Ingen av dem ville möta min blick.
Jag började att gå i bilvägen i ett område som inte var skapat för fotgängare. Bortanför parkeringshuset såg jag två taxibilar som saktade in framför en grupp strandsatta resenärer. Nästan utan att helt stanna tog bilarna upp passagerare och strax efter kom några strejkande springande, osande av förolämpningar. Taxibilarna rivstartade innan alla dörrar stängts.
En av de strejkande stannade till vid mig och förklarade sig.
“Jag beklagar, men vi måste göra det här. Ingen lyssnar på oss annars.”
Jag var trött och rullade på en tjugokilosväska.
“Men jag är inte fienden.”
“Nej, jag vet,” sa han. “Oskyldiga drabbas alltid i krig.”  
Han vände åter till sin grupp medan jag fortsatte att gå i bilvägen, utan annan plan än att jag skulle bort därifrån. Efter en stund gled en nedsläckt taxi upp vid min sida. Chauffören tittade oroligt på mig genom rutan, som vore han rädd att jag var ett lockbete från strejkvakterna. Jag nickade ivrigt mot honom och han tecknade åt mig att hoppa in.
“Snabbt,” sa han. “Skynda dig.”
Jag slängde in den stora väskan i baksätet och tog plats bredvid. Vi hörde visselpipor och ilskna rop från en grupp strejkande som närmade sig och min chaufför körde iväg, orolig att bli igenkänd av någon kollega.
“Jag förstår att folk är arga,” sa jag. “Men är det här rätt sätt att visa det på?”
“Det kommer inte att förändra någonting, inte till det bättre,” sa taxichauffören. “Samtidigt som jag tycker att det är bra att folk protesterar så har jag inte råd att inte jobba.” Han berättade att han pratat med en polis som sagt att strejkrätt också innebär arbetsrätt, att om man inte vill strejka så har man rätt att jobba.
“Jag vet inte hur det är i andra länder men fackföreningarna här har tappat många medlemmar och mycket makt de senaste åren,” sa han. “Det verkar som om det är det bara är de som gillar att strida som är kvar. Lika lite som jag har råd att låta bli att jobba har jag råd att bli straffad av dem.” Taxichaufförens försiktighet var befogad. Under strejkdagen attackerades folk som valt att jobba på tågstationen Sants av ett hundratal bråkstakar.